Säkerhetsbesiktningen genomfördes på söndagen och gick nästan utan problem. Av någon anledning godkändes inte den Spectralina som vi har använt för att binda ihop den aktre öppningen i mantåget. Lösningen godkändes förra året, men i år var det bara att låta Benns tillverka två rostfria vajrar, ytterligare 1 000 kronor borta :-(. I övrigt hade vi alla delar på plats och kunde belåtet konstatera att vi faktiskt var väl förberedda detta år.
Nytt för i år är en spinnaker på 100 kvm (vi har en gammal spinnaker på 124 kvm) som dels är relativt plan och dels sydd i ganska tung duk (0.95). Detta ger oss möjlighet att bära spinnaker på branta bogar (ca120° TWA) samt i hårda vindar (upp till 30 knop).
Nytt är även en PC med taktikprogrammet Expedition. Expedition ger oss möjlighet att routa bästa kurs baserat på olika väderprognoser, samt ger oss kvitto på hur vi seglar relativt våra uppsatta mål. Programmet är enormt avancerat och vi har väl utforskat ca 10 % så långt.
Tidigt på morgonen den 27/5 satte jag och Hasse oss i bilen för att åka ner till Oxelösund. Kylväskorna var fyllda med färdiglagad mat i form av lasagne, Chili con Carne, m.m. Ska man kunna segla under så lång tid och med så lite sömn måste man få i sig ordentligt med god mat!
Väl nere i Oxelösund möttes vi av en hård vind från SV. Instrumenten visade toppar upp mot 14 m/s med en medelvind runt 10-12 m/s. Nu började nervositeten krypa fram och vi fick lugna oss genom att diskutera vid vilka styrkor vi skulle reva och byta segel, samt hur vi skulle förhålla oss till spinnakersättning i den hårda vinden. Slutsatsen blev att vi skulle starta försiktigt, segla konservativt och sakta öka segelytan om vi kände att det var säkert. Vi var båda rörande överrens om att hellre ta 5 % lägre fart än att sköra segel eller bryta spinnakerbommar.
Klockan 13.00 var det dags för skepparmöte. Meteorologen visade hur vädret beräknades bete sig de närmaste dagarna och hon varnade för hårda vindar, framför allt under första dygnet. En hel del verkar ha brutit redan här, att segla i upp mot 20 m/s till havs på endast två man är varken roligt eller säkert. Den typen av vindstyrkor upplevde aldrig vi, men nog var det ganska hårt tidvis.
Oxelösund-Visby
Efter en god middag på restaurang Sailor var det dags att förbereda för start. Transpondern som vi hade hyrt var monterad, allt var stuvat och de senaste väderprognoserna var nerladdade till datorn. Vi hade även routat de två första sträckorna, men det var i princip rumbline som gällde ända upp till Landsort. På väg ut mot startlinjen var vi mycket osäkra på hur mycket segel vi ville ha uppe. I hamnbassängen var det ibland bara krusningar på ytan för att plötsligt slita i med över 10 m/s. Vi tittade noga på starterna innan vår och kunde konstatera att det friskade i ganska rejält när båtarna kom ut på öppet vatten. Beslutet blev att starta med ett rev och självslående fock. Om vi märkte att det inte räckte skulle vi slå ut ett rev och slutligen sätta genuan.
Övriga båtar i klassen valde lite olika strategier. De flesta startade med ett rev, Abalone med två rev och två-tre båtar körde med fulla ställ, bland annat Testa Rossa och Fredells.
Efter att vi hade "pingat" startlinjen hissade vi och förberedde oss. Vi hade en halvvind ut till första rundningen, så lovartsmärket var något vi ville hålla oss nära för att få fri vind. Expedition ger oss en mängd värden för att vi ska kunna tima starten på bästa sätt. Tid till skott är kanske självklart, men vi får även "Time to burn" som är den överskottstid vi måste bränna bort innan vi kan sätta full fart mot linjen. Programmet tar hänsyn till vilken acceleration vi har och vilka farter vi bör uppnå med rådande vindstyrka och vinkel. I teorin kan man ligga ett par hundra meter bakom linjen tills "Time to burn" når noll. Då är det bara att skota fullt, så ska man passera linjen exakt på skottet. I praktiken fungerar det inte riktigt så enkelt. Vi nyttjar den vanliga timern i grovplaneringen inför starten. När vi närmar oss linjen ser vi på "Time to burn" om vi ska köra fullt eller släppa av. Med detta system lyckades vi göra en riktigt bra start vid lovartsmärket. Abalone startade två båtlängder bakom oss och de övriga startade en bit i lä. Jag tror att vi var bland de tre bästa båtarna i starten, eventuellt spikade vi!
Ut till Grässkärs fyr var vi tre båtar som ryckte från de övriga. Det var Testa Rossa och Fredells, som båda hade fulla ställ. Eftersom vi sakta drog ifrån dem valde vi att behålla revet, även om vi diskuterade detta ganska ordentligt. Vi beslutade att slå ut det vid upprundningen mot Landsort om vinden medgav detta.
Efter rundningen av Grässkär var det dags att fundera på segelsättning. Vi hade en TWA på ca 170° och en TWS på ca 11-12 m/s. När Testa Rossa och Z 31:an satte spinnaker fattade vi beslut att göra detsamma. Jag arbetade på fördäck och fick ganska snart upp spinnakerstrumpan i topp. När vi hissade strumpan fyllde spinnakern med en smäll och Peppar accelererade kraftfullt. Vi bärgade focken och kunde konstatera att hon gick väldigt stabilt trots hård vind och ökande sjö. Vid Kränkans fyr var det dags att gippa för att inte komma för långt ut på havet och för att inte tappa kontakt med det övriga fältet. Säkerhet var ledordet så vi drog ner strumpan, gippade storen och hissade strumpan på nya bogen. Våra medtävlare hade stora problem med timglas och tappade ganska mycket. Z 31:an stack iväg som ett skott, men vi kom ikapp när de sköt spinnaker och bom.
Vid Landsort hade vi endast sällskap av Testa rossa, som gick väldigt bra i den hårda vinden. Bakom oss låg Z 31:an och SAPA men det övriga fältet var väldigt långt bakom. Vi blev sena vid rundningen och Testa Rossa smet förbi på insidan. Det tog lång tid innan vi hade fått ner spinnakern och focken kom inte upp förrän vi rundat upp ordentligt. Vi tappade en del fart på detta, men nedtagningen blev städad och säker och det var ju det vi skulle prioritera. Jag har lärt mig den hårda vägen (förra årets Watski2Star) att framgång till stor del beror på hur väl man lyckas hushålla med krafterna. Ett segelbyte eller ett par gippar kan förstöra hela racet om man inte är försiktig. Därför hade jag som målsättning att alltid genomföra manövrarna så lugnt och försiktigt som det bara är möjligt, man sparar mycket kraft på detta.
Efter rundningen ville Expedition att vi skulle göra en överbåge eftersom ett vrid mot ost var att vänta. Vi satte kurs enligt datorns rekommendation och började trimma för att komma ikapp Testa Rossa. De höll en högre kurs, men vi höll fast vid vår plan och gick fort mot Visby med ca 55-60° TWA. Testa Rossa blev snabbt frånseglad och det övriga fältet försvann akterut. Nu började jakten på de båtar som startade före oss. Vi fick nu sova ett par timmar var, även om det var ganska mycket sjö så sömnen blev lite orolig. Vi går väldigt bra, men när vi närmar oss Visby kommer vridet snabbare och kraftigare än vad vi hade väntat oss. Möjligtvis tappade vi linjen när vi närmade oss Visby och började falla av lite för tidigt. Vridet innebär att vi inte når upp märket och trots ett starkt vrid tillbaka (landeffekt?) när vi närmar oss Gotland får vi göra ett slag söderut. Vi tittar oroligt efter Testa Rossa, men kan inte se dem någon stans.
Efter ett extra slag kan vi passera mållinjen efter 12 timmar och 46 minuter. Det räcker till en 15:e plats och seger i klassen, vilket vi är väldigt nöjda med. De båtar som startade i de tidigare startgrupperna han fram innan vridet kom, så de sträckte hela vägen till Visby. Med tanke på det var vårt resultat helt godkänt. Vid ingången till Visby hamn fick vi vår dyrbaraste skada under detta race. Vid gippen runt pirspetsen fastnade revlinorna runt GPS-antennen och skickade denna i omloppsbana ut i havet. Under stoppet i Visby, som varade i sex timmar, lyckades vi få tag på en GPS-antenn som anslöts direkt till datorn. Vi fick även i oss varm ärtsoppa (tack Watski!) och lyckades sova ett par timmar. Vi passade även på att duscha och äta frukost innan starten på etapp två.
Visby-Oskarshamn
Starten beräknades enligt formeln: målgång + 6 timmar. Detta gav oss starttid kl 14:06. Vi var lite sena ut till start (som vanligt) så vi beslutar att "pinga" linjen genom att köra längs med linjen och "pinga" i dess ytterändar. Detta var ju en grov tankevurpa då datorn förutsätter att vi "pingar" linjen med stäven, vinkelrätt mot linjen. Då sitter ju GPS-antennen ca 10 meter längre akterut, så nu trodde ju datorn att båten var ca 10 meter längre akterut än vad som faktiskt var fallet. Som tur var gjorde vi en dålig start, missade timingen ganska grovt. Detta räddade oss från en tjuvstart, lite tursamt :-). Vi hade ca 6 m/s så vi valde att slå ut revet och sätta genuan. Vi går bra, men har inte så många konkurrenter i närheten för en riktig jämförelse. Vi väljer att göra en överbåge, ta höjd för att ha lite marginal om det vrider mot. Det nerladdade vädret kan inte ge någon tydlig bild, så vi väljer att köra safe och hålla oss ganska nära rumbline. Vi försöker sova men det är svårt att slappna av. Långt fram tornar stora regnmoln upp sig och vi räknar med att det kommer att bli dåligt väder inom kort. Mycket riktigt får vi en kraftig regnskur som följs av stora hagel. Det gör ont i öronen!
Minnena är lite luddiga från den här perioden, men jag vet att vi byter mellan fock och genua ett par gånger då vinden är väldigt växlande. Det är på gränsen för vad jag orkar med, men vi känner oss båda mycket starkare än förra året och våra manövrar är mycket mer energieffektiva.
När vi kommer fram till kanten av det största molnet dör vinden ut helt. Vi ligger ett par minuter och svär lite lagom när det plötsligt börjar fylla på från andra hållet. De båtar som ligger ovanför oss fastnar lite längre, så vi kan precis nå till rundningen vid Västervik före dem.
Från norr kommer en båt med god fart. De har bevisligen gjort en underbåge och vi funderar på vilka det är. När vi kommer närmare ser vi att det är S-30:an Elida. Elida startade klockan 12.00, d.v.s. 2 timmar och femton minuter före oss. Vi har med andra ord seglat in detta försprång på 7,5 timmars segling! Elida kom tvåa på seglingen till Visby, så vi borde ha insett att vi har gått riktigt bra.
Efter rundningen tar vi det lugnt och funderar på hur vi ska göra med spinnakern. De andra båtarna gippar i sättningen och går ut på havet. Vi ser att vi kan ligga på rumbline med ca 170° TWA, vilket är en mycket trevlig vindvinkel när styrkan nu ökar till 9-10 m/s. Vi beslutar att gå rätt mot Blå Jungfrun och sätter spinnakern. Hasse går och lägger sig och jag har en skön spinnakergång söderut. Det är en märklig känsla att sitta själv och segla båten i drygt 10 m/s med spinnaker, samtidigt som mörkret faller och jag samtalar med hustrun i telefon. Cayennen har visat sig vara mycket stabil under dessa förhållanden. Vinden ökar stadigt och när vi närmar oss Jungfrun har vi ca 12 m/s och upplever långa sköna surfar.
Vid Jungfrun ligger vi först bland de båtar som vi har haft runt oss, men vi (jag) är åter igen sena med nedtagningen och blir omseglade av Trixie (en X-332) och ytterligare någon båt. När vi väl får igång båten igen tar vi snabbt igen den förlorade tiden, men det känns lite onödigt. Inseglingen mot Oskarshamn är inte rolig i mörkret. Trixie tar den södra vägen och vi, tillsammans med de flesta andra, tar den norra leden in. Det är svårt att lokalisera vissa fyrljus, men vi har ganska bra gång in mot mål. Vi lyckas precis hinna före Trixie över mållinjen och när vi går in i hamnen ser vi inte så många andra båtar. Det visar sig att vi är bland de första som har gått i mål, vinnare av klassen och även vinnare totalt!!
Här någon stans slutar jag att fundera på hur vi ligger till. Vi tar inte reda på resultatet och vet därför inte heller att vi leder hela tävlingen i detta läge. Vi kan konstatera att vi har gått bra och känner oss nöjda med detta. Kanske vi hade haft nytta av att veta ställningen, kanske hade vi blivit stressade och seglat bort oss, vem vet.
Vi får några timmars sömn, men landströmmen fungerar inte så en viss oro över batteristatusen börjar komma krypande.
Oskarshamn-Oxelösund
Starten för race tre var satt till 08.02. När vi förbereder Peppar kommer en av båtarna in till kajplatsen bredvid oss. I hamnen är det lugnt med vindmätaren visande runt 3 m/s. Vi frågar hur vädret är ute på havet och de bara skakar på huvudet. Tydligen blåser det kraftiga vindar och vi beslutar att starta med focken och ett rev. Startlinjen ligger så att vi har en undanvindsstart för att sedan omedelbart lova upp till en sträckbog ut mot Jungfrun. Här gör jag ett stort misstag och hamnar för långt från startlinjen. Med ett rev och fock gör vi mycket dålig fart, speciellt då vindstyrkan varierar kraftigt och det lättar ur just vid starten. Vi når startlinjen ca 30 sekunder för sent och håller på att kollidera med Trixie, som ska starta en minut efter oss. De skär linjen några sekunder efter Peppar, om jag inte blandar ihop siffrorna totalt så måste de ha tjuvat med ett tiotal sekunder. Vi får intrycket av att de ligger och väntar på oss i starten och min gissning är att de har tappat koll på tiden och tror att vi ska starta samtidigt. Vi är osäkra på den exakta tiden och har dessutom inget intresse av att bråka i onödan, speciellt efter som de släpper oss före trots att de har rätt till väg.
Så snart vi fick lova upp börjar vi bygga speed och lämnar ganska snart Trixie i kölvattnet. Vinden ökar i styrka och Hasse jobbar hårt med rodret. Vi trimmar ur storen och rodertrycket sjunker betydligt. Öppna sträckbogar i hård vind gör Peppar väldigt lovgirig och det tar på krafterna. När vi rundar Jungfrun får vi en dikt bidevind upp mot Alma och båten blir genast väldigt välbalanserad. Nu får vi istället jobba för att öka lovgirigheten då vi märker att det ger oss bättre fart och höjd.
Vi slår vid Öland och går in mot fastlandet igen. Vi går mycket bra mot alla båtar inom synhåll och känner oss nöjda med fart och höjd. Expedition räknar med ett långsamt vrid mot ost under dagen och vill att vi ska ta oss ut på havet igen. När vi går fria från Ölands norra udde slår vi och sätter kurs på Knolls grund. Vid Ölands norra grund kämpar vi med höjd och fart då vi tycker att båtar i lä om oss går bättre. Siffrorna från Expedition lugnar dock ner oss och vi kan börja fokusera på seglingen igen.
Vid Knolls grund slår vi igen och börjar ta oss in mot land. Det väntade ostvridet startar, men upphör lika fort och vi får istället en oscillerande vind. När vi lokaliserat mönstret gör vi ett par slag, men konstaterar att det är ca 5 minuter mellan skiften och att vi förmodligen inte orkar ligga och slå på dessa hela vägen upp till Alma. Vriden var ganska kraftiga och om vi hade vetat hur vi låg till hade vi förmodligen fattat ett annat beslut.
Strategin blir istället att gå på den bog som ger oss bäst vinkel mot Alma och när mörkret faller försöker vi få några timmars sömn.
Efteråt har vi förstått att vi under denna period har hållit jämna steg med Rut (som senare blev totalsegrare), trots deras högre LYS. När natten kommer förändras dock detta till Ruts fördel. Vi har under racet förvånats över att vi haft så mycket energi, trots den begränsade sömnen. Förra året klappade jag igenom den andra natten, men i år lyckades vi hålla ett helt annat tempo. Förmodligen är det de hårda vindarna som hjälpt oss hålla skärpan.
Under natten sjunker TWS till 3-5 m/s och tröttheten kommer krypande. Vi kan via loggfiler på datorn konstatera att vi under långa stunder ligger för högt i den rådande vinden. Seglen är överskotade och vi gör mycket dålig fart. När jag seglar har jag svårt att få rätt vinkel i det skumma ljuset och jag hittar inga andra sätt att hålla en rak kurs. Jag kallar upp Hasse på däck eftersom jag känner att jag inte seglar bra. Sällskapet ger framför allt mentalt stöd och jag kan åter fokusera på styrningen. I gryningsljuset kan jag använda molnbankarna som referenspunkter och behöver bara kontrollera kursen på instrumenten med jämna mellanrum. Vi får sakta fart i båten igen, även om denna vind inte är det bästa för Peppar.
Vi har Gustaf Dalén inom synhåll, men avståndet verkar inte minska. Den fyren syns på långt håll!! Vi får nu syn på de första båtarna på hela natten. Arcona 370, La Gandora, passerar för om oss och Aitutaki, en Wasa 41 IMS, passerar en bit akter ut. Jag seglar själv och vi har datorn på laddning i den främre brunnen. Vid en vindby kränger Peppar till och datorn glider iväg. Jag kastar mig fram för att rädda den, varpå Peppar lovar upp mot vinden. Vi tvingas göra ett slag som är helt fel i förhållande till vindvriden. Slaget blir dessutom riktigt dåligt och när vi möter Arconan och Wasan på nytt har de båda stuckit iväg. Vi är förvånade över hur bra Wasan går, men det visar sig att de lyser 1.33 mot våra 1.26.
Vid det sista slaget förbi Gustaf Dalén kan vi använda Expedition för att se exakt hur långt vi behöver gå för att klara både fyr och nästa rundningspunkt. Det stämmer skrämmande exakt och vi tjänar en del på de framförvarande, som verkar blya runt märket. När vi rundar upp mot Oxelösund lättar vinden ut totalt och vi får leta efter vind för att göra fart genom vattnet. De framförvarande båtarna ligger inte så långt bort, men med den låga farten rinner minuterna iväg. Bakom oss närmar sig Happy, en Farr 40 med lys på 1.47! Vi håller dem bakom oss en bra stund, men får erkänna oss besegrade vid det sista slaget in mot mål. I den lätta vinden är vi en sittande fågel.
Vi passerar mållinjen som femte båt, men på beräknad tid blir vi 7:a. Vinden dör ut mer och mer och de sista båtarna dröjer ytterligare ca 12 timmar, varför prisutdelningen skjuts fram till båtmässan i höst.
Vi hittar en hamnplats och börjar plocka i ordning. Vi förstår att vi har gått bra eftersom så få båtar kommit in. På bryggan ligger en båt som är på väg ut och de berättar att de följt oss under seglingen och gratulerar till ett bra resultat. När vi lämnar in vårt rundningsdokument kan vi konstatera att vi vunnit seglingen till Oskarshamn och vi börjar räkna poäng. Vi konstaterar att vi ligger väldigt bra till, förmodligen bland de fem främsta totalt!!
I regattaexpeditionen får vi en väldigt trevlig hälsning från Abalone, som tyvärr tvingats bryta i Visby pga sjukdom. En flaska champagne väntar på oss, men med tanke på sömnbristen och den väntande bilresan hem får den sparas till Gotland Runt (efter målgång!)
Vi kan inte riktigt smälta resultaten, vi äter pytt i panna och dricker öl, vilket inte hjälper tankekapaciteten. En dusch gör oss som nya igen och vi smiter iväg för att sova ett par timmar. Under tiden får vi gratulationsmeddelanden på SMS och mail, våra anhöriga har följt seglingen via tävlingens hemsida. Min far hade loggat in var 5:e minut och följt vår framfart. Jag hoppas fler arrangörer anammar det här med tracking på alla båtar.
När vi vaknar springer jag iväg för att se om de preliminära resultatlistorna satts upp. Väl tillbaka till båten kan jag informera Hasse om att vi kunde ha placerat oss bättre, men inte med mycket! Vi vinner klassen med tre raka spikar och kommer tvåa totalt. Lyckan är total, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur nära det var att vi vann hela klabbet. Vi har genomfört vår bästa kappsegling hittills, i hårt väder och tuff konkurrens har vi placerat oss fantastiskt bra. Naturligtvis har vi haft tur med vindarna, men vi har också seglat bra och lyckats få bra fart i båten. Visst har vi klantat oss under den sista natten och förmodligen tappat ganska mycket, men det är svårt att vara besviken. När vi duschar står Björn Österberg i omklädningsrummet. Björn är VD för North Sails och en av Sveriges bästa segelmakare/ kappseglare. Det slår mig att vi omges av några av Sveriges bästa seglare och vi har gått riktigt bra!
/Per Geijer